Sverigebesök
Så förra inlägget var långt och lite deprimerande.. så läs det inte om du inte känner för att bli deprimerad! Vad som är mer roligt är det faktum att mina föräldrar kommer på besök denna söndag! Min kära familj som jag inte sett sedan början av augusti kommer jag äntligen få träffa dem igen! Och just nu är allt väldigt omtumlande då man tänker mycket på allt som jag lämnar bakom mig och kanske aldrig ser igen, och hur allt och alla kommer att vara annorlunda när jag kommer hem.. Så det blir nog bra att få en liten del av "hemma" som jag vet är i stort sett oförändrad, här borta, det kan nog bringa lugn. Det känns på samma sätt väldigt konstigt att ha mina svenska föräldrar närvarande i min amerikanska värld, på något vis så passar de ju som inte riktigt in!! Det är svårt att förklara men jag tror att det kommer att bli jätteroligt och jag ser fram emot kommande veckan :)
På lördag kommer Natashas svenska värdfamilj också på besök så här i den nära framtiden kommer vi att ha en "Swedish invation" som min värdmamma kallar det!
Frustrerande nyheter om "studenten"
Nä nog vet jag att jag inte varit duktig på att uppdatera...Och det är nog en sån där grej jag kommer att ångra senare när jag ser tillbaka på det här året, eller faktiskt det är något som jag redan nu ångrar eller önskar att jag gjort annorlunda. Och jag fortsätter att förklara hur det är på grund av att jag håller mig upptagen här, både bokstavligt talat och emotionellt/tankemässigt. Och även om det kanske är en dålig ursäkt då jag säkert kunnat hittat tid ändå, så är det helt sant. Det mina tankar varit upptagna på på senaste handlar om graduation, ska förklara lite kort vad som är aktuellt.
Kära svenskar, när man tänker på amerikanska high schools så ser man framför sig sporter (cheerleaders och amerkiansk fotbollspelare) mycket spirit och skol-engagemang och så ser man avslutningsdagen framför sig, då studetnerna är iförda en cap and gown med bländande vita leenden och så får de ett diplom och kastar upp hatten i luften, eller hur?? Åtminstone så är det vad jag tänker på. När jag kom till Verrado gjorde de mig till en senior pga min ålder. Och såklart så ser jag ju den där avslutningen i slutet av året framför mig i drömmarna, och jag är ju här för att leva ut mina drömmar. Så några månader senare skaffar jag cap and gown och längtar till denna dag. VI kontaktar rektorn i januari för att försäkra det faktum att jag kan ta del i ceremonin, trots att jag inte faktiskt "tar studenten" här, detta är något många skolor låter sina utbytesstudenter görra. Och så tre veckor sedan..
Inget svar från honom på månader så vi sätter oss ned och pratar med honom igen. I fredags får vi ett mejl som förklarar att nej, jag får inte vara med på denna så viktiga och symboliska ceremoni. Så efter mycket upprördhet så har mina båda föräldrapar samt jag själv denna helg skrivit brev till både rektorn och hans chef, the superintendent. Efter fler svar så är det fortfarande negativt.. Idag fick jag personligen tag i rektorn och spenderade min eftermiddag med att gråtande förklara för honom hur viktigt det här verkligen är för mig. Och inget kommer säkert att ändras men man vet aldrig. Vår graduation är 26e maj. Deras resonering är att ingen som inte möter kraven för att ta studenten får ta deli ceremonin. Så i stort sett jämförs jag med såna som inte har godkänt i en del klasser... Sjjälv förstår jag inte varför vi ens har något att göra med den andra men ja, det är så de tänker på min skola tydligen. Så ja, det är vad som har pågått de senaste veckorna/dagarna.
Och även om jag inte blir tillåten att delta så har mitt år faktiskt varit underbart och i längden så gör det väl kanske inte nån större skillnad. Planerar ändå att dyka upp till ceremonin i min cap and gown, får väl låtsas om de inte orrdnar det på riktigt för mig! På det viset får jag fortfarande dela upplevelsen med mina vänner, och det är väl kanske det viktigaste.
Kära svenskar, när man tänker på amerikanska high schools så ser man framför sig sporter (cheerleaders och amerkiansk fotbollspelare) mycket spirit och skol-engagemang och så ser man avslutningsdagen framför sig, då studetnerna är iförda en cap and gown med bländande vita leenden och så får de ett diplom och kastar upp hatten i luften, eller hur?? Åtminstone så är det vad jag tänker på. När jag kom till Verrado gjorde de mig till en senior pga min ålder. Och såklart så ser jag ju den där avslutningen i slutet av året framför mig i drömmarna, och jag är ju här för att leva ut mina drömmar. Så några månader senare skaffar jag cap and gown och längtar till denna dag. VI kontaktar rektorn i januari för att försäkra det faktum att jag kan ta del i ceremonin, trots att jag inte faktiskt "tar studenten" här, detta är något många skolor låter sina utbytesstudenter görra. Och så tre veckor sedan..
Inget svar från honom på månader så vi sätter oss ned och pratar med honom igen. I fredags får vi ett mejl som förklarar att nej, jag får inte vara med på denna så viktiga och symboliska ceremoni. Så efter mycket upprördhet så har mina båda föräldrapar samt jag själv denna helg skrivit brev till både rektorn och hans chef, the superintendent. Efter fler svar så är det fortfarande negativt.. Idag fick jag personligen tag i rektorn och spenderade min eftermiddag med att gråtande förklara för honom hur viktigt det här verkligen är för mig. Och inget kommer säkert att ändras men man vet aldrig. Vår graduation är 26e maj. Deras resonering är att ingen som inte möter kraven för att ta studenten får ta deli ceremonin. Så i stort sett jämförs jag med såna som inte har godkänt i en del klasser... Sjjälv förstår jag inte varför vi ens har något att göra med den andra men ja, det är så de tänker på min skola tydligen. Så ja, det är vad som har pågått de senaste veckorna/dagarna.
Och även om jag inte blir tillåten att delta så har mitt år faktiskt varit underbart och i längden så gör det väl kanske inte nån större skillnad. Planerar ändå att dyka upp till ceremonin i min cap and gown, får väl låtsas om de inte orrdnar det på riktigt för mig! På det viset får jag fortfarande dela upplevelsen med mina vänner, och det är väl kanske det viktigaste.
